Recension: U2 live i Auckland

Frontmans slumpmässiga skällsord förstör en episk nostalgikväll.

Bono från det irländska rockbandet U2 uppträder under turnén "Experience + Innocence" på United Center i Chicago den 23 maj 2018. / AFP PHOTO / Kamil Krzaczynski

Foto: Han hade för det mesta hållit det under kontroll. Under den första halvan av gårdagskvällens framträdande på Mt Smart Stadium kunde man nästan säga att Bonos ego hade förlorat sin skärpa.

Kanske var det tillfället. U2 har hoppat på nostalgitåget för sin senaste turné och framförde i sin helhet The Joshua Tree, deras Grammy-belönade, topplistade album från 1987 som förvandlade de lovande irländska rockarna till arenastörande superstjärnor.

Leverera ett helt album i streamingens och Spotifys dagar kan vara en eftergift till att U2 anser att deras dagar som rockinnovatörer är över.

Ditt val av förband på den här turnén, en livlig Noel Gallagher – som jämförs med Kanye West och Jay Z på tidigare stadionturnéer här – skulle säkert stödja den tanken.

Men den där hitjammade skivan betyder fortfarande mycket för fansen, vilket bevisas av att gårdagskvällens spelning snabbt sålde slut, och kvällens upprepade spelning är på väg åt det hållet också.

Och vid U2:s första stora spelning här sedan 2010 betydde det albumet uppenbarligen mycket för bandet också.

U2 uppträder live på Mt Smart Stadium i Auckland

U2 uppträder live på Mt Smart Stadium i Auckland Foto: Efter att ha framfört en halsbrytande explosion av hits på en liten scen i mitten av stadion, levererade Bono och co The Joshua Tree’s allestädes närvarande hits med all den bombastik som ett band som uppenbarligen vet exakt vad de gör med den här stadionrockgrejen.

Fansen, som bajsade, hoppade och skrek efter mer, tog till sig av det, en publik som var så passionerad att det ibland kändes som om det här var fan-dyrkan i U2:s kyrka.

Ett stort album kräver stora visuella effekter, och U2 gjorde ingen besvikelse på den fronten heller. De hade med sig den största skärmen som någonsin använts för en turnékonsert, en stadiontäckande koloss som kopplade ihop berusande bilder av Anton Corbijn, albumets omslagsdesigner, med varje låt.

U2 uppträder live på Mt Smart Stadium i Auckland

U2 uppträder live på Mt Smart Stadium i Auckland Foto: Dara Munnis

”Where the Streets Have No Name” var inställd på en slow-mo road trip. ’I Still Haven’t Found What I’m Looking For’ kom med en dyster skogspromenad. Mer oroande var ”Mothers of the Disappeared”, som innehöll en rad av huvaförsedda kvinnor som blåste ut sina egna ljus.

Metaforerna var uppenbara, men den imponerande skalan var imponerande, en gigantisk videovägg som Donald Trump – som nämndes flera gånger under kvällen, och inte på ett bra sätt – skulle vara stolt över.

När bandet levererade de icke-singelaktiga låtarna ”Bullet the Blue Sky” och ”Exit” som de självsvåldiga rebellskrik som de var utformade för att vara, tydde det på att detta skulle bli mer än bara ännu en ursäkt för The Edge att skicka sina episka gitarrslickar upp i hörnen av Mt Smart Stadium.

En innerlig och numera traditionell hyllning av ”One Tree Hill” till Greg Carroll, bandets kiwi-roadie som dog i en motorcykelolycka 1986, bidrog också till skalan. Det var en av flera tilläggen, inklusive avslutningen ”One” till Christchurch och ”Ultraviolet (Light My Way)” till Bonos välgörenhetsorganisation One.

En bild av U2:s kiwi-roadie Greg Carroll projiceras vid bandets Mt Smart Stadium-konsert

En bild av U2:s kiwi-roadie Greg Carroll projiceras vid bandets Mt Smart Stadium-konsert Foto: Dara Munnis

Inför extranumret hade Bono uppfört sig så väl. Ja, det hade varit några märkliga funderingar om invandring, frihet, irländsk historia och USA:s politiska problem under den första halvan av showen.

Mestadels hade han dock hållit sitt ego – det som är ansvarigt för att göra saker som att få ett helt U2-album att dyka upp oönskat i miljontals iTunes-bibliotek – väl under kontroll.

Men när han kom ut från pausen iklädd en hög hatt och med svart färg smetad ovanför ögonen, hade något tydligt förändrats. Bono slet sig igenom kvällens största hymner ”Elevation” och ”Vertigo” och rusade nedför scenen samtidigt som han gjorde saker som de flesta 59-åringar förmodligen inte borde göra.

U2 uppträder live på Mt Smart Stadium i Auckland

U2 uppträder live på Mt Smart Stadium i Auckland Foto: Dara Munnis

Då gjorde han en paus, och innan ”Even Better Than the Real Thing”, en omfattande föreläsning, började, skällde Bono ut Kiwi-publiken för deras osäkerhet, kallade sig själv för en shaman och förklarade sedan att han hade blivit ”diagnostiserad som megaloman … och att det blir värre”.

Till sist, och oförklarligt nog, skrek han: ”Paul är död … Jag är sir f***ing Bono”.

Det var kvällens mest galna ögonblick, ett par minuter av ”hände det verkligen” som var farligt nära den typ av mockumentär territorium som Ricky Gervais baserade hela sin karriär på.

Efter det började showen att vackla. Saker och ting blev töntiga. ”Beautiful Day” förblir en droppande fondue av en rocklåt, och när den följdes av den predikande välgörenheten ”Ultraviolet (Light My Way)” och den smickrande balladen ”Love is Bigger Than Anything In Its Way” slutade showen inte med en smäll, utan lite av en vimplare.

Det var synd, för fram till den punkten hade det varit en episk kväll av nostalgi. Efter fyra decennier på rockens frontlinjer kan man inte klandra U2 för att de äntligen tittar tillbaka.

Men om detta verkligen är allt som återstår för dem kanske någon vill varna Bono för att tona ner det teatraliska så att låtarna får glänsa.

Relaterat:
  • Kuia i rampljuset: U2 hyllar berömd guide
  • U2 superfans upprör lokalbefolkningen genom att ta över köerna
  • Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras.