När är det okej att lämna ojämnt arv till barnen?

illustration av människor som slåss om hus

illustration av människor som slåss om hus

En ojämlik bodelningsplan kan tyckas vara helt logisk på pappret, men finansexperter tror att den kan orsaka fler problem än den löser. Jens Magnusson/Getty Images

På ytan är det helt logiskt. Varför skulle du lämna lika mycket pengar till din yngsta dotter Sonia, en fastighetsjurist med en hög sexsiffrig lön och inga barn, som du skulle lämna till din äldre son Roberto, en halvt anställd hantverkare med fyra barn och medicinska skulder? Han behöver väl arvet mer än hon?

Det kan vara sant nu, säger experter på finansiell planering, men situationer kan förändras och förändras. Och även om en ojämlik arvsplan ser helt logisk ut på pappret kan den orsaka fler problem än den löser.

”Enligt min åsikt kan ojämna arv vara giftiga”, säger Kent Schmidgall på Buckingham Strategic Wealth i Burlington, Iowa, i ett mejl och påpekar att Sonia och Roberto skulle kunna byta plats ekonomiskt. ”Sedan dör mamma och pappa och dömer barnen till en livstid av smärtsamt pinsamma Thanksgiving-middagar.”

En bättre strategi för att hjälpa ett vuxet barn som har det svårt ekonomiskt, säger Jack Rabuck från West Coast Financial i Santa Barbara, Kalifornien, är att föräldrarna hjälper till medan de fortfarande lever på ett sätt som inte är rena gåvor i form av kontanter.

”Till exempel genom att ge dem ett lån för att köpa ett hus till en mycket låg ränta, ett lån som de annars kanske inte skulle kvalificera sig för”, skriver Rabuck i ett mejl. ”Det hjälper till att balansera vågskålen utan några av problemen med att lämna mer till det ena eller andra barnet.”

Rådgivning

När ekonomisk favorisering är vettigt

Och även om de allra flesta arv fördelas jämnt mellan alla barn är finans- och bodelningsplanerare eniga om att det finns några få unika situationer där det kan vara vettigt för föräldrarna att lämna olika typer av tillgångar till olika barn eller att avsätta mer kontanter till ett barn jämfört med de andra.

Marianela Collado på Tobias Financial i Plantation, Florida, säger att en av de vanligaste situationerna är när det finns ett familjeföretag, men bara ett av de vuxna barnen vill ha något med det att göra.

”Vanligtvis får det barn som har visat intresse för att fortsätta familjeföretaget hela företaget, och det kan ske en utjämning av andra tillgångar mellan de andra barnen”, säger Collado och tillägger att saker och ting dock kan bli komplicerade om företaget utgör huvuddelen av föräldrarnas tillgångar.

Ett annat exempel där ett ojämnt arv kan vara vettigt är om ett barn har varit föräldrarnas huvudsakliga vårdare på ålderns höst. Collado säger att det inte är ovanligt att det barn som bor närmast föräldrarna sätter sitt liv och sin karriär på undantag under ett antal år för att hjälpa dem på heltid. I det fallet ”kompenserar” man genom att ge mer till vårdaren för uppoffringen av tid och förlorad lön, vilket är något som de flesta syskon skulle förstå.

Handikapp är ett annat vanligt skäl till att lämna mer pengar till ett barn än till de andra, även om föräldrar till ett vuxet barn med funktionsnedsättning måste vara försiktiga med hur de lägger upp sin kvarlåtenskap.

Alexandra Baig driver Companions on Your Journey, en finansiell planeringstjänst för familjer med särskilda behov i Brookfield, Illinois. Hon förklarar att de flesta amerikanska vuxna med funktionshinder får förmåner genom statliga program som Medicaid och Supplemental Security Income, men för att kvalificera sig för dessa program får man inte ha ”räknebara resurser” som överstiger 2 000 dollar.

”Om mitt vuxna barn bor i ett hem och det finns stödpersonal som kommer in och hjälper honom med aktiviteter i det dagliga livet eller för att ta sig till ett jobb, så betalas allt detta av Medicaid”, säger Alexandra Baig. ”Om mitt barn får ett arv som är större än 2 000 dollar försvinner plötsligt allt detta.”

Lösningen, säger Baig, är att skapa en special needs trust. I stället för att överföra pengarna direkt till det funktionshindrade barnet vid förälderns död går de till en separat trust som inte räknas in i barnets egna tillgångar.

”Det kan finnas miljontals dollar i trusten och de skulle ändå inte räknas in i resursgränsen på 2 000 dollar, eftersom det tekniskt sett inte är barnets pengar. Det är inte pengarna som tillhör fonden”, säger Baig.

I de flesta fall, påpekar Baig, är det ”befriande” för de andra syskonen att lämna mer pengar till ett handikappat barn, eftersom de inte behöver känna sig ekonomiskt ansvariga för hans eller hennes vård. Eftersom personer med funktionshinder har en kortare förväntad livslängd kan förtroendet dessutom lätt överföras till överlevande syskon.

Rådgivning

Giv alla en varning

Alla finansproffs som vi pratade med betonade att oavsett detaljerna i en bodelningsplan är kommunikationen nyckeln. Och dubbelt så mycket i fall där barnen kommer att få ojämna eller olika tillgångar i sitt arv. Om Sonia först får reda på att Roberto får mer pengar av mamma och pappa när de först läser testamentet kommer det att skapa mycket mer stress, förvirring och sårade känslor. Och då är det för sent att göra något åt saken.

Bob Maloney är finansiell rådgivare och ackrediterad bodelningsförrättare på Squam Lakes Financial Advisors i Squam Lakes, New Hampshire. Han råder sina kunder att hålla ett familjemöte på sitt kontor där han lägger fram föräldrarnas bodelningsplan för de vuxna barnen och öppnar upp för frågor.

”Jag har funnit att dessa familjemöten är spektakulära”, säger Maloney. ”Men det finns fortfarande föräldrar som vägrar att dela med sig av sin ekonomiska nettoförmögenhet till sina barn. De anser att barnen inte har rätt att få veta förrän de är döda. Jag håller inte med om det, men det är inte något som jag skulle säga emot. Jag tror att det finns ett enormt värde i att låta barnen veta vad de kan förvänta sig.”

En överraskande sak som kan komma ut av dessa möten är att ett välbärgat barn faktiskt frivilligt kan avstå från sin del av arvet. Robert Schultz, partner på Rollins Financial, Inc. i Atlanta, säger att de få gånger han har sett ojämna fördelningar fungera är när ett barn som är förmånstagare har begärt att föräldrarna ska stödja de andra syskonen mer.

”Enligt min åsikt är det verkligen inte värt det om inte den förmånstagare som kommer att få mindre antingen inleder samtalet eller har deltagit i många diskussioner för att förstå orsakerna bakom det”, mejlar Schultz.

Reklam

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.